anna

Känslan kommer krypandes, smyger sig på bakifrån. Paniken väller in över axlarna och ner i magen. Hjälp, jag måste ju. Varenda muskel spänns i hela kroppen, händerna famlar efter något att klämma sönder, så inte smärtan blir alltför dödlig; och jag sväljer. För det måste man ju göra, men det gör så fördjävulskt ont att jag grinar lite varje gång jag måste dricka vatten, att jag delar alvedonen i 3 för annars kommer den inte genom mina biffar till halsvakter (halsmandlarna), att jag bara åt ett paket nudlar igår för jag ville inte utsätta mig för mer smärta.


VAAAAFAAAAAAAAN! Jag borde ju åka till Emmaboda på onsdag liksom. Ser ut som det rinner ut i sanden, precis som förra året. Jävla immunförsvar.